rubionomore

Är det något jag har extremt svårt för i musikvärlden så är det när artister (eller snarare skivbolag) återutger skivor ca ½-1 år efter den egentliga releasen och lägger på ytterligare 1-5 låtar för att det tagit slut på hitsinglar. För mig som allt som oftast köper skivor direkt när de släpps så är det ett hån att de som ignorerat skivan i ett år plötsligt ska få en bonus som inte jag fick.

När det gäller Chris Browns senaste platta kan man inte direkt skylla på bristen av hitsinglar på den ursprungliga skivan heller. Enligt mitt tycke finns minst 2-3 låtar kvar på den egentloga releasen som skulle kunna bli klockrena topp 10-hits i USA.

Nu är det iallafall så att Exclusive kommer i en nyutgåva nästa vecka och av de nya låtarna är det ju främst Forever som ägt radion/klubbarna/iPoden de senate månaderna. Nu har skivan läckt i sin helhet och till min förtjusning har Chris Brown än en gång insett att han aldrig blir bättre än när han sjunger ballader som Underdogs gjort åt honom. Superhuman som dök upp häromveckan är till hälften signerad ena halvan av Underdogs, Harvey Mason Jr. Den sista nya låten heter Heart Ain't A Brain och det är en renodlad Underdogs-låt och det hörs verkligen. Även om låten inte når upp till de nivåer Chris Brown/Underdogs brukar så är den ytterligare en anledning till att faktiskt fundera på att sälja in sin gamla Exclusive-skiva och införskaffa den nya utgåvan och därmed gynna de där otäcka, beräknande gubbarna på Sony/BMG en andra gång för samma skivas skull.

Så här låter den:

Chris Brown - Heart Ain't A Brain

Jag vet inte när jag först hörde talas om Keri Hilson och att hon skulle släppa platta med både Timbaland och Polow Da Don som kreativa stöttepelare, men det bör ha varit någon gång under 2006. Sedan dess har Keri tillsammans med sina kompisar i låtskrivarkollektivet The Clutch, slagit igenom på allvar som låtskrivare och producenter. De var bl a inblandade i Omarions Icebox, Ciaras Like a boy och Timbalands The Way I Are. Ingen dålig CV att skaffa sig innan man gör sig ett eget namn. Dessutom var ju Keri Hilson med på ett antal låtar på Shock Value.

Just kombinationen av Timbaland, The Clutch och Polow Da Don gör att jag har löjligt höga förväntingar på Ms Hilsons kommande album "In a perfect world". Även om låten som nu rapporteras vara första singel, Energy, inte riktigt når upp till de förväntingarna så är den ytterligare bevis för att Keri Hilsons debut blir värd väntan. Låten är producerad av "The Runaways", ett för mig relativt nytt låtskrivarteam.

Keri Hilson - Energy

Ja, det kan man fråga sig. Jag hittade den här låten tidigare idag och enligt uppgift är den producerad av Timbaland. Inte heller efter att ha hört låten betvivlar jag det påståendet. Låten har Timbaland skriven "all over".

Som sagt har jag inte den blekaste vem den här artisten är eller vem han rånat för att få råd till att anlita Timbo men han låter helt OK. Låten är (i vanlig ordning när det gäller Timbaland) snyggt välproducerad men samtidigt börjar det låta lite som om världens störste producent börjar tröttna. Man förväntar sig liksom mer ändå. Nåja, här är Nothing Matters:

Dallas Blocker - Nothing Matters

Rappare har i all evighet använt sig av gästande R&B-sångare för att få till en riktigt snygg och radiovänlig refräng. Men nog känns det som om det hela trappats upp de senaste två-tre åren. Akon, R Kelly och T-Pain har varit självklara gäster på en stor del av alla hiphop-plattor på senare tid. Och vad vore en sommar utan en låt med Akon-refräng. Här nedan postar jag tre låtar som alla har hit-potential och där det i mina öron är just R&B-refrängen som lyfter låten i sig själv. Kul förresten att Crooked I äntligen får släppa sitt debutalbum, efter väldigt många turer fram och tillbaka.

Av de tre låtarna föredrar jag dock Plies låt framför de andra två, men döm själva.



Roscoe Umari featuring Colby O'Donis - I Got It

Crooked I featuring Akon - Big Dream

Plies featuring Jamie Foxx & The-Dream - Please Excuse My Hands

Jag brukade tycka att Will.i.am var en talanglös nolla som bara gjorde värdelös middle of the road-poppig hiphop tillsammans med sina lika obegåvade kamrater i Black Eyed Peas. När allt fler av världens stora hiphop- och R&B-artister började blicka åt Will.i.am för hjälp såg jag förskräckt framför mig hur radion skulle svämmas över av ännu mer skitnödiga ursäkter till bra musik.

Men jag erkänner att min oro till stor del var obefogad. Will har de sista åren gjort bra musik åt Ciara, Nas, The Game, BNTH, Chris Brown och Estelle. Han har dessutom hunnit med att göra en ny soloplatta som iallafall stundtals visar upp en genialisk sida hos honom.

Varför jag nu skriver en massa rader om Will.i.am är för att han ligger bakom en av de mer självklara låtarna på Here I Stand, What's Your Name?. Egentligen balanserar låten stundtals mellan vad som är briljant R&B och vad som är banal och ganska cheesy pop-R&B. Men den drygt fyra minuter långa låten lyckas faktiskt hålla sig på rätt sida och sticker på alla sätt ut bland resten av materialet på Ushers nya album. Jag kan tänka mig att den här låten kan komma att släppas som singel i ett senare skede, dock i konkurrens med en rad andra låtar på Here I Stand, som också är potentiella billboardettor.

En låt som kanske inte skriker hitsingel men som är så sjukt snygg och välproducerad att jag bara måste nämna den är What's a Man To Do. Norska demonerna Stargate har kört på repeat ett tag nu men de två låtar de bidrar med på Ushers skiva är av den sorten som verkligen får en att åter igen erkänna deras storhet som låtskrivare och producenter. Samtidigt har Usher för varje skiva utvecklats väldigt mycket som sångare och jag ser utan tvekan Usher som en av världens stora sångare idag när det handlar om att sjunga om hjärta och smärta. Med alla storslagna, överproducerade pophits är det lät att missa att Usher verkligen kan sjunga. På What's a Man To Do får han visa upp delar av det registret och därför får man bara inte missa den här låten.

Usher Ft Will.i.am - What's your name?

Usher - What's a man to do

Indiskättade britten Jay Sean har jag skrivit om tidigare. Då postade jag hans singel Maybe och nu bjuder jag på ytterligare tre spår från hans helt klart godkända andra album som släpptes i Storbritannien i dagarna. Själv väntar jag på att skivan ska dyka upp i brevlådan någon gång i kommande veckan.

På förhand talades det om att Jay Sean jobbat med Brian McKnight, Underdogs och Timbaland inför den här skivan men det visade sig inte bli något konkret av de ryktena då skivan är helt skriven och producerad av folk som för mig är totalt okända. Kanske räckte budgeten inte till eller kanske insåg Jay att han lätt skulle låta som alla andra om han använde sig av samma låtskrivarfolk som dem.

Känslan jag får när jag hör Jay Sean är inte olik den jag fick när jag första gången hörde Craig David. Samma känsla för bra melodier, behaglig röst och med något eget som ändå talar om att det här inte är vem som helst från andra sidan Atlanten utan faktiskt en europeisk snubbe som kör sin stil och som gör det bra.

Nu ska tilläggas att My Own Way, som nya skivan heter, långt ifrån är något mästerverk men den innehåller åtminstone en handfull riktigt sköna låtar att lira när man chillar i sommar.

Jay Sean - I Won't Tell

Jay Sean - Ride It

Jay Sean - Stay

Det har varit en lång, lång resa men nu verkar det äntligen som om Ryan "R-Les" Leslie får chansen att släppa sin första riktiga skiva, något som varit på G sedan 2005. Egentligen var hans självbetitlade album tänkt att släppas redan nu i juni men har av okänd anledning blivit framflyttad till slutet av augusti. Låt oss bara hoppas att det inte fortsätter med framflyttade datum utan att vi verkligen får höra resultatet av tre års hype när plattan kommer 28 augusti.

Precis som på Used 2 Be, en av de tidiga låtarna som släpptes ca 2005 så gästas nya Addiction av Fabolous och dessutom av Cassie. Den har väl inte riktigt vad som krävs för en singel, och just detta verkar ju vara Ryan Leslies brist. Han spottar ur sig bra och välproducerade låtar men det har varit väldigt få som stuckit ut tillräckligt för att han ska kunna ta upp kampen med de riktigt stora hitproducenterna inom genren. Me & U och The Way That You Move Girl är på rak arm de enda låtar av R-Les jag kan komma på som har DET. Samtidigt faller Ryan sällan ifrån och gör dåliga låtar utan det finns alltid en viss klass i det material som han lämnar ifrån sig. Just därför tror jag att vi har en riktigt stark fullängdare att vänta i slutet av sommaren även om de singlar som släpps fram till dess inte riktigt når till himlen.

På tal om vad som fått Ryan Leslie att skjuta fram sitt släpp till augusti istället för juni kan man ana att det till viss del är den tuffa konkurrensen i sommar som skrämmer. Det släpps ju en hel del intressant R&B i sommar eller vad sägs om Usher, Lloyd, Sean Garrett, Ashanti, R Kelly, Monica, Ne-Yo och Akon. Nåja, någon eller några av dem kommer säkert också att skjuta upp sina projekt men drömma går ju an.

Här är iallafall Addiction:

Ryan Leslie - Addiction

Ibland finns det positiva aspekter med att gränserna mellan hiphop och R&B håller på att suddas ut. T ex nu när jag vill posta lite om Lil Wayne trots att jag egentligen uteslutande ska skriva om R&B. Men va fan, killen sjunger ju mer än han rappar nuförtiden och produktionerna är mestadels ganska softa så varför inte.

Som om inte Lollipop redan var en av årets låtar så kommer nu remixen med Kanye West och av alla varianter som cirkulerar på nätet så är detta den bästa och den enda officiella.

Lil Wayne är förresten lite av ett mysterium för mig. I flera år stod jag inte ut med honom. Sedan över en natt bara vände min åsikt. Och så verkar det vara överallt för inte fan var han i närheten så hypad för fem år sedan som han är nu. För min del vill jag minnas att den första gången jag fick upp ögonen för att Wayne är en bra rappare var på Bobby Valentinos remix till Tell Me. Kort därefter dök Tha Carter II upp och jag var såld.

Nåja, enough said. Lyssna på remix-versionen till vad som ser ut att bli den tidiga sommarens stora plåga. Kanye West verkar förresten ha upptäckt vocodern. Det här är andra gången på ett par veckor som han lägger autotunade verser.

Lil Wayne featuring Kanye West & Static- Lollipop (Remix)

En sak jag ofta funderar över, särskilt när jag då och då organiserar bland min ganska stora skivsamling, är vad som hände med en massa olika artister som jag genom året gillat eller rent av älskat. Vissa släpper 3-4-5 skivor för att sedan bara gå upp i rök medan andra bara släpper en riktigt grym platta och sedan inte ett livstecken. Samtidigt som alla skivbolag i världen säkert letar efter nästa halvbegåvning med vocoder och catchiga refränger så finns det ju uppenbarligen sådana som faktiskt borde få en chans till. Denna blogg skapades delvis för att hylla och lyfta fram det förflutna också och just idag ger jag lite solsken på de som bara fallit i glömska.




Silk inledde med klassikern Freak Me och plattan Lose Control och släppte sedan ett gäng skivor av skiftande kvalitet. Häromåret sades ett par av medlemmarna ha startat en ny "supergrupp" (nåja) tillsammans med bl a medlemmar ur Blackstreet och Az Yet. Men av detta projekt har man heller inte hört något på ett bra tag. Så jag ser det vädligt befogat att undra var de här snubbarna är. När Silk var som bäst gjorde de smörsoul som rörde vid himlen. Så här kunde det låta när de sjöng om det klassiska temat, killar som varnar tjejen för hennes kompisars ondskefulla intentioner:

Silk - Baby Check Your Friend





Dave Hollister var den bäste sångare som någonsin var medlem i Teddy Rileys ambitiösa projekt Blackstreet. Han var också en av de mer kortlivade och försvann ut redan efter första plattan. Detta satte dock inte stopp för killen som är kusin till Jodeci-bröderna K-ci & Jojo Hailey. Istället släppte han på egen hand inte mindre än fem skivor. De två första var stundtals riktigt, riktigt bra.

Från första plattan fanns framförallt en låt som jag fastnade för redan från början och som än idag är så bra att den tål att spelas igen och igen. Låten heter My Favourite Girl och mannen bakom den är P Diddys låtskrivarpartner Stevie J. Dilemmat är att den även fanns med som remixad bonuslåt i slutet av plattan, då signerad Tim & Bob. Och nu hade jag bara tänkt posta en låt per artist här men jag kan helt enkelt inte avgöra vilken version som är bäst så här har ni båda:

Dave Hollister - My Favourite Girl

Dave Hollister - I'm Sorry (My Favourite Girl Remix)





En kille nästan ingen verkar ha hört talas om är Sam Salter. Och inget konstigt med det egentligen. Sam släppte sin debutskiva 1997 och fick sedan se uppföljaren skjutas upp ett antal gånger innan den plötsligt bara togs bort från release-schemat och en del av låtarna gavs istället bort till bl a Boyz II Men och Sisqo.

Sams första skiva var av sådan art att jag där och då tyckte det var bland det bästa jag hört. Och även om åren fått mig att tona ned den åsikten något så kvarstår faktumet att jag kan spela igenom skivan utan särskilt många skipp. Framförallt imponerar balladerna, som är av den sort Babyface brukade ha patent på. Och en kul parentes är att killen som alla vill jobba med år 2008, Tricky Stewart, är mannen bakom det mesta på Sam Salters debutskiva It's On Tonight.

Efter att i flera år ägnat sig åt att skriva och köra åt andra dök det förra året efter många år i tystnad upp ett par låtar på nätet och det ryktas om att Sam Salter äntligen kommer att släppa nyt material och att skivan ifråga ska heta Strictly For Da Bedroom. Och även om det är extremt töntigt att det här årtusendet använda "Da" istället för "The" i titlar så hoppas jag och tror på Sam Salter. Låten jag valt är från skivan som aldrig kom, Little Black Book.

Sam Salter - Your Side Of The Bed

Det finns en massa kandidater när jag ska välja min favoritsoulröst bland nu aktiva artister. Men Charlie Wilson är åtminstone av de mest aktuella för ett sådant epitet. Hans stämma har knappast blivit sämre trots ett långt (och ganska hårt) liv. Tvärtom betraktar jag Charlie Wilson som en mycket bättre sångare idag än vad han var under Gap Band-tiden. Och även om förra skivan aldrig riktigt levde upp till de förväntningar jag hade så fick vi åtminstone ett par riktigt sköna slow jams och det var synd att inte R Kelly fick ligga bakom mer på den skivan. Då hade saker och ting kunnat bli riktigt bra.

Men men, nu är Uncle Charlie tillbaka och det på allvar. Först blessade han Snoops platta med gästspelet på den fantastiska Can't Say Goodbye, sedan släppte han en omgjord och kraftigt förbättrad version på förra årets Supa Sexy. Och nu kommer alltså nästa låt, Jump In. Låten i sig är väl som det mesta annat som Underdogs skrivit, men när Charlie Wilson lagt sin gyllene stämma över denna enkla, snygga melodi så blir låten till en av årets hittills bästa.

Snälla Charlie, hoppa inte!






PS Måste förstås posta tre år gamla Magic som ett bevis för hur bra det blir när två av världens främsta jobbar ihop.

Charlie Wilson - Magic

Charlie Wilson - Jump In

En fördom som länge levt kvar hos mig är att engelsk R&B suger. Visst, genom åren har det dykt upp undantag som Craig David, Lynden David Hall och förra årets underskattade debutant, Nathan.

Jay Sean är ännu ett av dessa undantag och frågan är om det inte en gång för alla är dags att skrota mina fördomar. Brittisk R&B har vuxit upp och behöver knappast längre skämmas för sig. Det lilla jag hört med Jay Sean hittills visar också att den här killen vilken dag som helst hade kunnat göra upp med sina kollegor på andra sidan Atlanten om topplisteplaceringarna.

Tråkigt nog hann jag aldrig få tag på Jays nya skiva My Own Way, eftersom den släpps först nästa vecka, så det blir till att beställa från nån nätbutik.

Hans nya singel Maybe finns dock ute för att njuta av slappa försommardagar till. Det är en svängig och soft historia som för tankarna till landsmannen Craig David. Dock hoppas jag att Jay Sean vågar visa lite mer av sina indiska rötter på resten av skivan. De äldre spår jag hört från honom lånar lite influenser från Indien och föreningen R&B och indisk musik känns fräsch och inte helt tokig faktiskt.

Anyway, här är Maybe:

Jay Sean - Maybe

Ja, nu börjar det närma sig release för en av årets absoluta höjdpunkter inom R&B. Ushers femte platta Here I Stand finns ute i butik den 28 maj och är det något som är säkert så är det att den kommer att leverera. Jag menar, man har hört en hel del spår nu och det allra mesta är riktigt bra. Remixen till In This Club har nästan spelats sönder i min iPod på sistone och originalet är detta årets mest spelade låt i min värld. Och då har jag inte ens nämnt de två låtar som enligt uppgift är signerade The-Dream och Tricky Stewart. Den ena, Moving Mountains, läckte för ett tag sedan och ryktas vara nästa singel. Den andra dök upp så sent som igår och är ännu bättre. Den heter Trading Places och låter som något som skulle kunna ha varit med på The-Dreams magiska debutskiva som kom i julas.

Tråkigt nog har också den första mindre bra låten från skivan dykt upp på nätet idag. This Ain't Sex är inte så jävla kul. Nåja, döm själv:

Usher - Trading Places

Usher - This Ain't Sex


Edit: Jag var bara tvungen att adda två låtar till. Echo finns inte med på Here I Stand, om man ska lita på den tracklist som cirkulerat de senaste dagarna. Låten är en typsik Bryan-Michael Cox-låt och även om den inte matchar ex Trading Places, hade jag gärna haft den med på skivan istället för en trist historia som ovan postade This Ain't Sex.

Best Thing lär dock vara med på albumet även om det verkar som att tidigare info om att Jay-Z medverkar på låten, är falskt.

Usher - Echo
Usher - Best Thing


Här är för övrigt den låtlista som verkar vara officiell:

01 Forever Young    Producerad av J Lack
02 Love in this Club    Producerad av Polow Da Don
03 This Ain't Sex    Producerad av Jazze Pha & Tricky Stewart co-producerad av The-Dream
04 Trading Places     Producerad av L.O.S
05 Moving Mountains    Producerad av Tricky & The-Dream
06 What's Your Name?    Producerad av Will.i.am
07 Prayer for You (Interlude)   
08 Something Special    Producerad av Jermaine Dupri
09 Love You Gently    Producerad av Dre & Vidal
10 Best Thing    Producerad av Jermaine Dupri
11 Before I Met You    Producerad av Bryan-Michael Cox
12 His Mistakes    Producerad av Stargate co-producerad av Ne-Yo
13 Appetite    Producerad av Danja
14 What's a Man to Do?    Producerad av Stargate
15 Revolver    Producerad av Prettiboyfresh
16 Lifetime    Producerad av J Lack
17 Love in this Club (Part II)    Producerad av Soundz
18 Here I Stand    Producerad av Dre & Vidal

Under min veckolånga semester har jag bl a hunnit införskaffa Keith Sweats nya platta Just Me, det första riktiga livstecknet från hans sida på mycket länge. Mina förväntningar var inte särskilt högt ställda. Många från den gamla skolan har misslyckats med att leverera de senaste åren och det känns som den nya generationen helt sprungit ifrån. Men Keith Sweat struntar i detta och gör ett album fullt av "grown ass soul" istället för att göra en "R Kelly" och leka 20-åring. Jag skulle inte sträcka mig så långt som att säga att Just Me på något sätt är fantastisk, men den fyller ett tomrum hos mig just nu och det är gedigen, vuxen soul av den typ som kan kallas tidlös. Den här skivan skulle kunna vara släppt för 10 år sedan och den skulle kunna vara släppt imorgon.

En av de trevligaste sakerna med Just Me är att Keith Sweat fått Teddy Riley att bidra med en låt. Floor, som låten heter är en av mina favoriter på skivan och det känns som att den gamle producentkungen från Guy/Blackstreet är tillbaka för att stanna. Först lyfte han Snoops platta och nu detta.

När Keith Sweat var som störst i början/mitten av nittiotalet så hade han en väldigt trogen duettpartner i Athena Cage, ena tredjedelen i något obskyra R&B-tjejtrion Kut Klose. Här återförenas de båda för att åter göra en klassisk slow jam, Butterscotch.
 
Keith Sweat - Floor (Produced by Teddy Riley)

Keith Sweat Ft. Athena Cage - Butterscotch