rubionomore

Ja, jag kunde inte hålla mig undan att posta ytterligare ett "sista" inlägg inför semestern. Låten ifråga är Bye Bye och vad som skiljer den från versionen där Jay-Z lade en inspirerad vers är att Hova tagits bort till förmån från världens två kanske mest produktiva artister de senaste åren, Akon och Lil Wayne. Och hur skulle detta kunna misslyckas. Låten är densamma, produktionen är fortfarande den vanliga plus de där Jermaine Dupri-trummorna från förra remixen men världens just nu bäste gästrappare gör åter igen sitt jobb och Akons vers passar väl med temat. En bra låt blev just bättre. Tack Lil Wayne. Tack Akon. Igen.

Mariah Carey Ft Akon & Lil' Wayne - Bye Bye

LL Cool J är en kul snubbe. Han släppte senast en skiva full av R&B-collabos. Sedan gick han snabbt ut och berättade att han snart skulle släppa en slags uppdatering eller uppföljare som visade hans "tuffa " sida. Nu närmar det sig release för den skivan så har tre av hittills tre läckta låtar R&B-gäster och radiovänliga produktioner. LL kan helt enkelt inte hålla sig borta från sin "Ladies Love"-image. Och varför skulle han? Alla vet att han en bra dag kan rappa skiten ur så pass duktiga rappare som Canibus och Kool Moe Dee om han vill men LL Cool J säljer aldrig några skivor när han försöker vara tuff. Det är när han rappar för brudarna som han finner sin plats här i världen, kommersiellt sett.

Den låt som troligen blir officiell förstasingel på Exit 13, som nya skivan heter, är Baby med allas vår skönsjungande The-Dream som ey-ey-eyar på som vanligt i refrängen. Och det är inte nån vågad gissning att The-Dream och "Tricky" Stewart även ligger bakom produktionen på denna låt, som borde kunna bli LL:s första topp 10-singel på ett tag.

The-Dream förblir kung ett tag till och LL Cool J kan räkna med fortsatta glåpord från hiphopskallarna och fortsatt kärlek från det motsatta könet.

LL Cool J Ft The-Dream - Baby


PS Med detta går jag på semester i två veckor och med start i helgen ska jag bara lapa medelhavssol i ett par veckor. Hasta Luego Ds

Ett av bonusspåren på Tha Carter III som släpps i veckan, är Prostitute 2, som är en slags cover/vidareutveckling på Musiqs åtta år gamla You & Me. Lil Wayne använder återigen autotune och sjunger istället för rappar. Det är ju tänkt att hela hans nästa skiva ska gå i den stilen och att skivan ska heta Luv Sawngz. Men vi får väl se. I vilket fall kan jag inte riktigt bestämma mig ifall jag gillar Weezy på det här sättet men det lutar nog mer och mer åt att jag verkligen älskar den här stilen, snarare än tycker den är extremt cheesy (vilket ligger ganska nära till hands trots allt).

Men det vore fel att posta den här låten utan att ta med låten som den så snyggt hämtat sin inspiration från. You & Me är en av mina absoluta favoritlåtar från Musiq och visar vilken enorm talang den killen har men tyvärr inte alltid utnyttjat.

Lil Wayne - Prostitute 2

Musiq - You & Me

Få (inga) artister får mig så förväntansfulla som R Kelly inför ett nytt släpp. Även i sina svagaste stunder spöar Kellz de allra flesta konkurrenterna utan problem. Fjolårets Double Up var väl inte bland det bästa han gjort men kvalar ändå lätt in bland mina mest spelade skivor under 2007.

Det som får mig extra förväntansfull nu är förstås att det handlar om ännu en del i den 12 Play-följetong som startade för ca 15 år sedan. I min bok är TP2.com den bästa skiva som någonsin släppts. Jag tror knappast att den fjärde delen kommer att nå dit eller ens i närheten men så här långt har det mesta låtit riktigt skapligt. Det enda jag önskar är att R Kelly ligger lågt med hiphop-samarbeten, Scott Storch-produktioner, T-Pain-imitationer och den tråkiga "step-stilen" han körde på Happy People. Gör han bara som jag säger och fokuserar på balladerna och sina skruvade sorytelling-historier så kommer allt gå vägen. Ska han bjuda in någon annan till skivan så får det bli någon i stil med Charlie Wilson, Mary J Blige eller någon annan som faktiskt kan sjunga. Tyvärr sitter ju Ron Isley i finkan ett tag till (vilket även R Kelly själv kan göra inom kort) för annars är ju han den perfekte duettpartnern till "The R".

Body Body andas väldigt mycket sommar och fest och ingetkunde väl passa bättre nu när solen skiner på oss vanligtvis av solen bortglömda skandinaver.

R Kelly - Body Body

För varje låt som dyker upp får jag mer och mer känslan av att Karina Pasians debutalbum First Love som släpps i augusti, kan bli ett av årets bästa. Tidigare har Karina jobbat med The-Dream och hans kompisar Carlos McKinney och "Tricky" Stewart. Nu visar det sig att 16-åringen även låtit Ryan "R-Les" Leslie bidra med sin talang till det här projektet. Hittills har jag gillat det mesta jag hört från Karina Pasian men frågan är om inte Can't Find The Words sticker ut allra mest. Det blir iallafall ganska jämnt skägg med 16 @ War.

Karina Pasian - Can't Find The Words

För mig står Keith Sweat för R&B:ns gamla ideal. I en tid då alla andra tittar på varandra och kanske allra mest tittar på T-Pains vocoder så låter Keith som han alltid gjort och nya skivan Just Me är bara en något uppdaterad variant av det han gjort sedan debuten i slutet av 80-talet. Då benämndes inte ens genren som R&B utan som New Jack Swing, eller kort och gott, swing. Så man kan lugnt säga att saker och ting förändrats sedan Keith Sweat dök upp. Keith Sweats musik handlar allt som oftast om kärlek, sex och romantik (mest sex) och har alltid varit väldigt långt ifrån den mer "gangstafierade" R&B:n som allt mer kommit att dominera på senare år. Keiths raka motsats är Akon, en snubbe som oftast sjunger om sådant som rappare rappar om och som uppenbarligen ljugit ihop en hel del av det som sagts vara hans bakgrund. Akon gör R&B riktad mot gatan och klubben snarare än mot sängkammaren och vem kunde ana att dessa två herrar skulle få idén att slå sina påsar samman, som de gjort i låten Some More.

Jag hörde en tidig variant av den här låten för något år sedan, då med usel ljudkvalitet och jag ägnade den ingen energi. Nu har Keith Sweat lagt med den som bonusspår på Japan-versionen (varför alltid Japan?) av sin nya skiva och den låter faktiskt som något hela världen fått ta del av. Det är knappast bästa spåret på skivan men drygt fyra minuters skön sommar-R&B som funkar för mig iallafall.

Det andra bonusspåret Git at U börjar, som så mycket annat här i världen, med att Jazze Pha kör en variant på sin löjliga "This is a Jazze Phizzle production" men bortsett från det bjuder låten på en helt OK sånginsats från både Keith Sweat och hans båda gästsångare, Slim från 112 och R.L från Next. Sedan är det dags för en rapvers från Jazze Pha och det enda man önskar är att de kunde försökt hitta någon annan att göra det jobbet.

Keith Sweat Ft Akon - Some More

Keith Sweat Ft Slim, R.L & Jazze Pha - Git At U

Sam Salter har jag skrivit om vid ett tidigare tillfälle. Hans debutskiva från 1997 är en av mina absoluta favoriter från andra halvan av nittiotalet och uppföljaren som aldrig släpptes var minst lika bra. Sedan har det varit tyst (i ärlighetens namn var det ganska tyst redan då). Men nu är snubben tillbaka med ny deal men med bevarad stämma och på hans myspace återfinns ett gäng riktigt lovande låtar. Idag dök den här upp på nätet och jag har fortsatt hopp för att Sam ska få en andra chans till ett riktigt genombrott. Förhoppningsvis har han kvar kontakten med "Tricky" Stewart som låg bakom det mesta av hans tidigare material och kan han få med sig Tricky/The-Dream så kan det bli hur kul som helst.

Tyvärr är int elåten i komplett skick men här är iallafall The Right Way:

Sam Salter - The Right Way

Nej, det är ingen cover på T-Pains låt från förra året med samma titel. Och nej, jag har ingen bild på den här unga damen. Soundet är omöjligt att ta miste på. Det är The-Dreams kompis Carlos McKinney som ligger bakom den här snygga  och radiovänliga låten. Om The-Dream själv är inblandad vet jag ärligt talat inte men det skulle inte förvåna om han är det. Framförallt verserna med sina upprepningar av ord låter som hans verk.

Jag vet egentligen ingenting mer om den här tjejen och vet inte ens ifall vi kan vänta oss mer av henne inom det närmaste. Men det är bara att hålla till godo med det här:

Tayma Loren - Tipsy

Jag blir bara mer förväntansfull för varje låt jag hör med 16-åriga Karina Pasian. Det som kunde blivit en platt kopia av Alicia Keys ser istället ut att bli årets mest intressanta debut (i stor konkurrens med en del andra dock). Karina släpper sin första skiva First Love i augusti, närmre bestämt den 19 augusti. Det ser i nuläget ut som om Def Jam låter sin främste låtskrivare för stunden, The-Dream, vara kreativ mentor åt Karina Pasian då i princip allt jag hittills hört av henne har låtit som om det kommit från The-Dreams penna. Winner, som jag postat nedan, är med största sannolikhet gjord av just The-Dream i samarbete med Carlos "L.O.S" McKinney, då instrumentalen låter väldigt likt det de gjort tillsammans tidigare.

Def Jam kunde inte valt bättre samarbetspartners åt den som ska ta upp kampen med deras egen Rihanna. The-Dream har på ett år gått från en nobody till världens just nu hetaste låtskrivare. Även om inte Winner har riktigt samma hitpotential som 16 @ War så är det en riktigt stark låt som växer om man bara ger den chansen några gånger.


Karina Pasian - Winner

Det är något visst med R&B-duetter. Två röster som matchar varandra möts och magi uppstår. R&B-duetten har också fått ett rejält uppsving de senaste åren, då många stora hits släppts i remixade versioner där en duettpartner adderats för att tillföra nya dimensioner till en redan bra låt. Exempel på sådana är Umbrella (Rihanna/Chris Brown), Love in this club (Usher/Beyonce), No One (Alicia Keys/Raheem DeVaughn) och Promise (Ciara/R Kelly). En klockren duett som just nu skördar hyfsade framgångar är annars låten där Chris Brown och American Idol-tjejen Jordin Sparks försöker övertyga varandra om att de inte kan andas utan den andre, No Air.



Alla R&B-fans har sina tankar och idéer kring vilka två artister som skulle kunna utgöra det perfekta duettparet. För sisådär 12 år sedan tyckte jag det lät som en superidé att sammanföra R Kelly med Mary J Blige. De var ju nittiotalets två stora R&B-ikoner och deras röster borde kunna passa varandra väl. R Kelly är dessutom en mästare på att skriva låtar som lämpar sig för en duett. Hans ständiga storytelling-låtar med såpopera-teman är ju som gjorda för en kvinna med Mary J Bliges stämma och pondus att gapa med i. När så läge uppstod för dem två att göra en låt ihop till Marys Share My World-album så blev det tyvärr inte den typen av låt som jag nog hade velat höra, utan en mer "middle-of-the-road"-ballad. Men men, "The R in R&B" och "The Queen of hiphop soul" lyckades ändå fixa ihop det hela och låten är än idag väldigt lyssningsvärd och en av de bästa låtarna på ett ganska fantastiskt album, Share My World.

Mary J Blige & R Kelly - It's On




En sångare som aldrig blev så stor som han förtjänade är Carl Thomas. Han var i många år signad till Bad Boy och trots att han fanns med i bakgrunden på många av Bad Boys riktiga storsäljare och trots en riktigt behaglig soulröst så lyckades han aldrig riktigt lyfta sig över mängden och bli så stor som många först trodde. Låten "I Wish" var annars en riktig smakstart och var en av de riktigt stora R&B-hitsen då det begav sig.

Men de intryck Carl Thomas gjort på mig är främst från två duetter han gjort med två sångerskor som jag också unnat en större karriär, nämligen Faith Evans och Lil Mo. Framförallt Lil Mo känns som en gåta med tanke på att hon verkligen var med överallt i början av detta årtusendet men ändå aldrig lyckats släppa ett riktigt bra eller framgångsrikt album. På hennes debutalbum, Based On a True Story, fanns emellertid en låt som jag verkligen gillar, och gillar än idag. Låten heter "Player Not The Game" och är ännu ett bra exempel på en låt som är så mycket bättre tack vare två artister vars röster verkligen synkar.

Den andra låten är från Diddy-skivan "The Saga Continues...". Faith Evans och Carl Thomas sjunger över en snyggt samplad Dre Dre-basgång (Nas/AZ - Phone Tap) och den låten är den enda anledningen till att den här skivan än idag plockas fram mellan varven. Det är helt enkelt synd att inte Bad Boy lagt mer fokus på sina soul/R&B-artister genom åren för det känns som det är där som Diddy och co haft störst potential att skapa riktigt stor musik.

Lil Mo & Carl Thomas - Player Not The Game

Carl Thomas & Faith Evans - Can't Believe



Sist ut är en annan personlig favorit. Den är hämtad från soundtracket till den andra Rush Hour-filmen och som traditionen sade på den tiden det begav sig så följdes alla kul komedier upp med ett riktigt bra soundtrack. Här är det Jazz från Dru Hill som gör en stor liten låt ihop med Jill Scott. Bakom låten finns Vidal & Dre, snubbarna bakom bl a just Jill Scott, men som också jobbat en del med sådana som Usher, Michael Jackson och Chris Brown. Lyssna och njut på en av mina verkliga favoritlåtar från 2001:

Jill Scott & Jazz - Love Again

Sean Garrett har sedan 4-5 år tillbaka varit en av de mest efterfrågade låtskrivarna i R&B-världen och INGEN kan ha missat att höra musik skriven av "S Dot" såvida man inte suttit instängd i en isoleringscell på Alcatraz eller nåt. Run It! (Chris Brown), Yeah (Usher), Ring The Alarm (Beyonce) och London Bridge (Fergie) är några av de låtar som Sean Garrett varit inblandad i sedan han dök upp på R&B-scenen. Inte illa pinkat. Sean Garrett har heller aldrig varit bunden vid någon särskild samarbetspartner på det sätt som exempelvis Ne-Yo och Stargate ofta jobbat ihop. Istället har han skrivit och producerat med folk som Rodney Jerkins, Swizz Beatz, Lil Jon, Polow Da Don, Bryan-Michael Cox, Timbaland, Kanye West samt våra svenska superproducenter Bloodshy & Avant (och då har jag fortfarande bara nämnt en del av dem riktigt tunga namnen). Med andra ord så har Sean Garrett guldläge när han nu bestämt sig för att prova på att göra musik för egen räkning och i sommar kommer skivan Turbo 919. Som det ser ut kommer Sean Garrett att ha stor nytta av sina producentkompisar och skivan lär höra till de mer lovande debuterna i år. För ett tag sedan dök första singeln Grippin' upp och nu finns ytterligare en handfull låtar tillgängliga. Sean Garrett överraskar iallafall mig med en riktigt soft, skön röst som påminner litegrann om Ricky Bell från New Edition.
Här har ni några smakprov:

Sean Garrett - Patron (Prod. by The Neptunes)

Sean Garrett - Pretty Girl (Prod. by Darkchild)

Sean Garrett Ft Akon - Come On In (Prod. by Akon)

Alla har väl vid det hät laget sett youtube-klippet där Dru Hills utannonsering av en comeback blir till pannkaka. Men trots att Woody verkar ha hoppat av så fortsätter Dru Hill enligt planerna med att jobba på sin stora comeback-platta. Faktum är att Dru Hill gjort ett stort antal riktigt bra låtar och även om deras senaste alster inte riktigt nådde upp till vad de tidigare gjort så innehöll den åtminstone 4-5 låtar av klass. Både Sisqo och Jazz kan sjunga och med rätt låtar är Dru Hill en av mina absoluta favoritgrupper.

Nåja, nu har de satt datum och titel på det kommande albumet och trots det urlöjliga namnet "InDRUpendence Day" så har jag vissa förhoppningar om att få ett kärt återseende och en hyfsad platta. Första smakprovet har dykt upp nu iallafall och även om det inte är det bästa de gjort så får det duga som aptitretare ett tag.

Dru Hill - Loose