rubionomore

För varje låt som dyker upp får jag mer och mer känslan av att Karina Pasians debutalbum First Love som släpps i augusti, kan bli ett av årets bästa. Tidigare har Karina jobbat med The-Dream och hans kompisar Carlos McKinney och "Tricky" Stewart. Nu visar det sig att 16-åringen även låtit Ryan "R-Les" Leslie bidra med sin talang till det här projektet. Hittills har jag gillat det mesta jag hört från Karina Pasian men frågan är om inte Can't Find The Words sticker ut allra mest. Det blir iallafall ganska jämnt skägg med 16 @ War.

Karina Pasian - Can't Find The Words

För mig står Keith Sweat för R&B:ns gamla ideal. I en tid då alla andra tittar på varandra och kanske allra mest tittar på T-Pains vocoder så låter Keith som han alltid gjort och nya skivan Just Me är bara en något uppdaterad variant av det han gjort sedan debuten i slutet av 80-talet. Då benämndes inte ens genren som R&B utan som New Jack Swing, eller kort och gott, swing. Så man kan lugnt säga att saker och ting förändrats sedan Keith Sweat dök upp. Keith Sweats musik handlar allt som oftast om kärlek, sex och romantik (mest sex) och har alltid varit väldigt långt ifrån den mer "gangstafierade" R&B:n som allt mer kommit att dominera på senare år. Keiths raka motsats är Akon, en snubbe som oftast sjunger om sådant som rappare rappar om och som uppenbarligen ljugit ihop en hel del av det som sagts vara hans bakgrund. Akon gör R&B riktad mot gatan och klubben snarare än mot sängkammaren och vem kunde ana att dessa två herrar skulle få idén att slå sina påsar samman, som de gjort i låten Some More.

Jag hörde en tidig variant av den här låten för något år sedan, då med usel ljudkvalitet och jag ägnade den ingen energi. Nu har Keith Sweat lagt med den som bonusspår på Japan-versionen (varför alltid Japan?) av sin nya skiva och den låter faktiskt som något hela världen fått ta del av. Det är knappast bästa spåret på skivan men drygt fyra minuters skön sommar-R&B som funkar för mig iallafall.

Det andra bonusspåret Git at U börjar, som så mycket annat här i världen, med att Jazze Pha kör en variant på sin löjliga "This is a Jazze Phizzle production" men bortsett från det bjuder låten på en helt OK sånginsats från både Keith Sweat och hans båda gästsångare, Slim från 112 och R.L från Next. Sedan är det dags för en rapvers från Jazze Pha och det enda man önskar är att de kunde försökt hitta någon annan att göra det jobbet.

Keith Sweat Ft Akon - Some More

Keith Sweat Ft Slim, R.L & Jazze Pha - Git At U

Sam Salter har jag skrivit om vid ett tidigare tillfälle. Hans debutskiva från 1997 är en av mina absoluta favoriter från andra halvan av nittiotalet och uppföljaren som aldrig släpptes var minst lika bra. Sedan har det varit tyst (i ärlighetens namn var det ganska tyst redan då). Men nu är snubben tillbaka med ny deal men med bevarad stämma och på hans myspace återfinns ett gäng riktigt lovande låtar. Idag dök den här upp på nätet och jag har fortsatt hopp för att Sam ska få en andra chans till ett riktigt genombrott. Förhoppningsvis har han kvar kontakten med "Tricky" Stewart som låg bakom det mesta av hans tidigare material och kan han få med sig Tricky/The-Dream så kan det bli hur kul som helst.

Tyvärr är int elåten i komplett skick men här är iallafall The Right Way:

Sam Salter - The Right Way

Nej, det är ingen cover på T-Pains låt från förra året med samma titel. Och nej, jag har ingen bild på den här unga damen. Soundet är omöjligt att ta miste på. Det är The-Dreams kompis Carlos McKinney som ligger bakom den här snygga  och radiovänliga låten. Om The-Dream själv är inblandad vet jag ärligt talat inte men det skulle inte förvåna om han är det. Framförallt verserna med sina upprepningar av ord låter som hans verk.

Jag vet egentligen ingenting mer om den här tjejen och vet inte ens ifall vi kan vänta oss mer av henne inom det närmaste. Men det är bara att hålla till godo med det här:

Tayma Loren - Tipsy

Jag blir bara mer förväntansfull för varje låt jag hör med 16-åriga Karina Pasian. Det som kunde blivit en platt kopia av Alicia Keys ser istället ut att bli årets mest intressanta debut (i stor konkurrens med en del andra dock). Karina släpper sin första skiva First Love i augusti, närmre bestämt den 19 augusti. Det ser i nuläget ut som om Def Jam låter sin främste låtskrivare för stunden, The-Dream, vara kreativ mentor åt Karina Pasian då i princip allt jag hittills hört av henne har låtit som om det kommit från The-Dreams penna. Winner, som jag postat nedan, är med största sannolikhet gjord av just The-Dream i samarbete med Carlos "L.O.S" McKinney, då instrumentalen låter väldigt likt det de gjort tillsammans tidigare.

Def Jam kunde inte valt bättre samarbetspartners åt den som ska ta upp kampen med deras egen Rihanna. The-Dream har på ett år gått från en nobody till världens just nu hetaste låtskrivare. Även om inte Winner har riktigt samma hitpotential som 16 @ War så är det en riktigt stark låt som växer om man bara ger den chansen några gånger.


Karina Pasian - Winner

Det är något visst med R&B-duetter. Två röster som matchar varandra möts och magi uppstår. R&B-duetten har också fått ett rejält uppsving de senaste åren, då många stora hits släppts i remixade versioner där en duettpartner adderats för att tillföra nya dimensioner till en redan bra låt. Exempel på sådana är Umbrella (Rihanna/Chris Brown), Love in this club (Usher/Beyonce), No One (Alicia Keys/Raheem DeVaughn) och Promise (Ciara/R Kelly). En klockren duett som just nu skördar hyfsade framgångar är annars låten där Chris Brown och American Idol-tjejen Jordin Sparks försöker övertyga varandra om att de inte kan andas utan den andre, No Air.



Alla R&B-fans har sina tankar och idéer kring vilka två artister som skulle kunna utgöra det perfekta duettparet. För sisådär 12 år sedan tyckte jag det lät som en superidé att sammanföra R Kelly med Mary J Blige. De var ju nittiotalets två stora R&B-ikoner och deras röster borde kunna passa varandra väl. R Kelly är dessutom en mästare på att skriva låtar som lämpar sig för en duett. Hans ständiga storytelling-låtar med såpopera-teman är ju som gjorda för en kvinna med Mary J Bliges stämma och pondus att gapa med i. När så läge uppstod för dem två att göra en låt ihop till Marys Share My World-album så blev det tyvärr inte den typen av låt som jag nog hade velat höra, utan en mer "middle-of-the-road"-ballad. Men men, "The R in R&B" och "The Queen of hiphop soul" lyckades ändå fixa ihop det hela och låten är än idag väldigt lyssningsvärd och en av de bästa låtarna på ett ganska fantastiskt album, Share My World.

Mary J Blige & R Kelly - It's On




En sångare som aldrig blev så stor som han förtjänade är Carl Thomas. Han var i många år signad till Bad Boy och trots att han fanns med i bakgrunden på många av Bad Boys riktiga storsäljare och trots en riktigt behaglig soulröst så lyckades han aldrig riktigt lyfta sig över mängden och bli så stor som många först trodde. Låten "I Wish" var annars en riktig smakstart och var en av de riktigt stora R&B-hitsen då det begav sig.

Men de intryck Carl Thomas gjort på mig är främst från två duetter han gjort med två sångerskor som jag också unnat en större karriär, nämligen Faith Evans och Lil Mo. Framförallt Lil Mo känns som en gåta med tanke på att hon verkligen var med överallt i början av detta årtusendet men ändå aldrig lyckats släppa ett riktigt bra eller framgångsrikt album. På hennes debutalbum, Based On a True Story, fanns emellertid en låt som jag verkligen gillar, och gillar än idag. Låten heter "Player Not The Game" och är ännu ett bra exempel på en låt som är så mycket bättre tack vare två artister vars röster verkligen synkar.

Den andra låten är från Diddy-skivan "The Saga Continues...". Faith Evans och Carl Thomas sjunger över en snyggt samplad Dre Dre-basgång (Nas/AZ - Phone Tap) och den låten är den enda anledningen till att den här skivan än idag plockas fram mellan varven. Det är helt enkelt synd att inte Bad Boy lagt mer fokus på sina soul/R&B-artister genom åren för det känns som det är där som Diddy och co haft störst potential att skapa riktigt stor musik.

Lil Mo & Carl Thomas - Player Not The Game

Carl Thomas & Faith Evans - Can't Believe



Sist ut är en annan personlig favorit. Den är hämtad från soundtracket till den andra Rush Hour-filmen och som traditionen sade på den tiden det begav sig så följdes alla kul komedier upp med ett riktigt bra soundtrack. Här är det Jazz från Dru Hill som gör en stor liten låt ihop med Jill Scott. Bakom låten finns Vidal & Dre, snubbarna bakom bl a just Jill Scott, men som också jobbat en del med sådana som Usher, Michael Jackson och Chris Brown. Lyssna och njut på en av mina verkliga favoritlåtar från 2001:

Jill Scott & Jazz - Love Again

Sean Garrett har sedan 4-5 år tillbaka varit en av de mest efterfrågade låtskrivarna i R&B-världen och INGEN kan ha missat att höra musik skriven av "S Dot" såvida man inte suttit instängd i en isoleringscell på Alcatraz eller nåt. Run It! (Chris Brown), Yeah (Usher), Ring The Alarm (Beyonce) och London Bridge (Fergie) är några av de låtar som Sean Garrett varit inblandad i sedan han dök upp på R&B-scenen. Inte illa pinkat. Sean Garrett har heller aldrig varit bunden vid någon särskild samarbetspartner på det sätt som exempelvis Ne-Yo och Stargate ofta jobbat ihop. Istället har han skrivit och producerat med folk som Rodney Jerkins, Swizz Beatz, Lil Jon, Polow Da Don, Bryan-Michael Cox, Timbaland, Kanye West samt våra svenska superproducenter Bloodshy & Avant (och då har jag fortfarande bara nämnt en del av dem riktigt tunga namnen). Med andra ord så har Sean Garrett guldläge när han nu bestämt sig för att prova på att göra musik för egen räkning och i sommar kommer skivan Turbo 919. Som det ser ut kommer Sean Garrett att ha stor nytta av sina producentkompisar och skivan lär höra till de mer lovande debuterna i år. För ett tag sedan dök första singeln Grippin' upp och nu finns ytterligare en handfull låtar tillgängliga. Sean Garrett överraskar iallafall mig med en riktigt soft, skön röst som påminner litegrann om Ricky Bell från New Edition.
Här har ni några smakprov:

Sean Garrett - Patron (Prod. by The Neptunes)

Sean Garrett - Pretty Girl (Prod. by Darkchild)

Sean Garrett Ft Akon - Come On In (Prod. by Akon)

Alla har väl vid det hät laget sett youtube-klippet där Dru Hills utannonsering av en comeback blir till pannkaka. Men trots att Woody verkar ha hoppat av så fortsätter Dru Hill enligt planerna med att jobba på sin stora comeback-platta. Faktum är att Dru Hill gjort ett stort antal riktigt bra låtar och även om deras senaste alster inte riktigt nådde upp till vad de tidigare gjort så innehöll den åtminstone 4-5 låtar av klass. Både Sisqo och Jazz kan sjunga och med rätt låtar är Dru Hill en av mina absoluta favoritgrupper.

Nåja, nu har de satt datum och titel på det kommande albumet och trots det urlöjliga namnet "InDRUpendence Day" så har jag vissa förhoppningar om att få ett kärt återseende och en hyfsad platta. Första smakprovet har dykt upp nu iallafall och även om det inte är det bästa de gjort så får det duga som aptitretare ett tag.

Dru Hill - Loose

Är det något jag har extremt svårt för i musikvärlden så är det när artister (eller snarare skivbolag) återutger skivor ca ½-1 år efter den egentliga releasen och lägger på ytterligare 1-5 låtar för att det tagit slut på hitsinglar. För mig som allt som oftast köper skivor direkt när de släpps så är det ett hån att de som ignorerat skivan i ett år plötsligt ska få en bonus som inte jag fick.

När det gäller Chris Browns senaste platta kan man inte direkt skylla på bristen av hitsinglar på den ursprungliga skivan heller. Enligt mitt tycke finns minst 2-3 låtar kvar på den egentloga releasen som skulle kunna bli klockrena topp 10-hits i USA.

Nu är det iallafall så att Exclusive kommer i en nyutgåva nästa vecka och av de nya låtarna är det ju främst Forever som ägt radion/klubbarna/iPoden de senate månaderna. Nu har skivan läckt i sin helhet och till min förtjusning har Chris Brown än en gång insett att han aldrig blir bättre än när han sjunger ballader som Underdogs gjort åt honom. Superhuman som dök upp häromveckan är till hälften signerad ena halvan av Underdogs, Harvey Mason Jr. Den sista nya låten heter Heart Ain't A Brain och det är en renodlad Underdogs-låt och det hörs verkligen. Även om låten inte når upp till de nivåer Chris Brown/Underdogs brukar så är den ytterligare en anledning till att faktiskt fundera på att sälja in sin gamla Exclusive-skiva och införskaffa den nya utgåvan och därmed gynna de där otäcka, beräknande gubbarna på Sony/BMG en andra gång för samma skivas skull.

Så här låter den:

Chris Brown - Heart Ain't A Brain

Jag vet inte när jag först hörde talas om Keri Hilson och att hon skulle släppa platta med både Timbaland och Polow Da Don som kreativa stöttepelare, men det bör ha varit någon gång under 2006. Sedan dess har Keri tillsammans med sina kompisar i låtskrivarkollektivet The Clutch, slagit igenom på allvar som låtskrivare och producenter. De var bl a inblandade i Omarions Icebox, Ciaras Like a boy och Timbalands The Way I Are. Ingen dålig CV att skaffa sig innan man gör sig ett eget namn. Dessutom var ju Keri Hilson med på ett antal låtar på Shock Value.

Just kombinationen av Timbaland, The Clutch och Polow Da Don gör att jag har löjligt höga förväntingar på Ms Hilsons kommande album "In a perfect world". Även om låten som nu rapporteras vara första singel, Energy, inte riktigt når upp till de förväntingarna så är den ytterligare bevis för att Keri Hilsons debut blir värd väntan. Låten är producerad av "The Runaways", ett för mig relativt nytt låtskrivarteam.

Keri Hilson - Energy

Ja, det kan man fråga sig. Jag hittade den här låten tidigare idag och enligt uppgift är den producerad av Timbaland. Inte heller efter att ha hört låten betvivlar jag det påståendet. Låten har Timbaland skriven "all over".

Som sagt har jag inte den blekaste vem den här artisten är eller vem han rånat för att få råd till att anlita Timbo men han låter helt OK. Låten är (i vanlig ordning när det gäller Timbaland) snyggt välproducerad men samtidigt börjar det låta lite som om världens störste producent börjar tröttna. Man förväntar sig liksom mer ändå. Nåja, här är Nothing Matters:

Dallas Blocker - Nothing Matters

Rappare har i all evighet använt sig av gästande R&B-sångare för att få till en riktigt snygg och radiovänlig refräng. Men nog känns det som om det hela trappats upp de senaste två-tre åren. Akon, R Kelly och T-Pain har varit självklara gäster på en stor del av alla hiphop-plattor på senare tid. Och vad vore en sommar utan en låt med Akon-refräng. Här nedan postar jag tre låtar som alla har hit-potential och där det i mina öron är just R&B-refrängen som lyfter låten i sig själv. Kul förresten att Crooked I äntligen får släppa sitt debutalbum, efter väldigt många turer fram och tillbaka.

Av de tre låtarna föredrar jag dock Plies låt framför de andra två, men döm själva.



Roscoe Umari featuring Colby O'Donis - I Got It

Crooked I featuring Akon - Big Dream

Plies featuring Jamie Foxx & The-Dream - Please Excuse My Hands

Jag brukade tycka att Will.i.am var en talanglös nolla som bara gjorde värdelös middle of the road-poppig hiphop tillsammans med sina lika obegåvade kamrater i Black Eyed Peas. När allt fler av världens stora hiphop- och R&B-artister började blicka åt Will.i.am för hjälp såg jag förskräckt framför mig hur radion skulle svämmas över av ännu mer skitnödiga ursäkter till bra musik.

Men jag erkänner att min oro till stor del var obefogad. Will har de sista åren gjort bra musik åt Ciara, Nas, The Game, BNTH, Chris Brown och Estelle. Han har dessutom hunnit med att göra en ny soloplatta som iallafall stundtals visar upp en genialisk sida hos honom.

Varför jag nu skriver en massa rader om Will.i.am är för att han ligger bakom en av de mer självklara låtarna på Here I Stand, What's Your Name?. Egentligen balanserar låten stundtals mellan vad som är briljant R&B och vad som är banal och ganska cheesy pop-R&B. Men den drygt fyra minuter långa låten lyckas faktiskt hålla sig på rätt sida och sticker på alla sätt ut bland resten av materialet på Ushers nya album. Jag kan tänka mig att den här låten kan komma att släppas som singel i ett senare skede, dock i konkurrens med en rad andra låtar på Here I Stand, som också är potentiella billboardettor.

En låt som kanske inte skriker hitsingel men som är så sjukt snygg och välproducerad att jag bara måste nämna den är What's a Man To Do. Norska demonerna Stargate har kört på repeat ett tag nu men de två låtar de bidrar med på Ushers skiva är av den sorten som verkligen får en att åter igen erkänna deras storhet som låtskrivare och producenter. Samtidigt har Usher för varje skiva utvecklats väldigt mycket som sångare och jag ser utan tvekan Usher som en av världens stora sångare idag när det handlar om att sjunga om hjärta och smärta. Med alla storslagna, överproducerade pophits är det lät att missa att Usher verkligen kan sjunga. På What's a Man To Do får han visa upp delar av det registret och därför får man bara inte missa den här låten.

Usher Ft Will.i.am - What's your name?

Usher - What's a man to do

Indiskättade britten Jay Sean har jag skrivit om tidigare. Då postade jag hans singel Maybe och nu bjuder jag på ytterligare tre spår från hans helt klart godkända andra album som släpptes i Storbritannien i dagarna. Själv väntar jag på att skivan ska dyka upp i brevlådan någon gång i kommande veckan.

På förhand talades det om att Jay Sean jobbat med Brian McKnight, Underdogs och Timbaland inför den här skivan men det visade sig inte bli något konkret av de ryktena då skivan är helt skriven och producerad av folk som för mig är totalt okända. Kanske räckte budgeten inte till eller kanske insåg Jay att han lätt skulle låta som alla andra om han använde sig av samma låtskrivarfolk som dem.

Känslan jag får när jag hör Jay Sean är inte olik den jag fick när jag första gången hörde Craig David. Samma känsla för bra melodier, behaglig röst och med något eget som ändå talar om att det här inte är vem som helst från andra sidan Atlanten utan faktiskt en europeisk snubbe som kör sin stil och som gör det bra.

Nu ska tilläggas att My Own Way, som nya skivan heter, långt ifrån är något mästerverk men den innehåller åtminstone en handfull riktigt sköna låtar att lira när man chillar i sommar.

Jay Sean - I Won't Tell

Jay Sean - Ride It

Jay Sean - Stay

Det har varit en lång, lång resa men nu verkar det äntligen som om Ryan "R-Les" Leslie får chansen att släppa sin första riktiga skiva, något som varit på G sedan 2005. Egentligen var hans självbetitlade album tänkt att släppas redan nu i juni men har av okänd anledning blivit framflyttad till slutet av augusti. Låt oss bara hoppas att det inte fortsätter med framflyttade datum utan att vi verkligen får höra resultatet av tre års hype när plattan kommer 28 augusti.

Precis som på Used 2 Be, en av de tidiga låtarna som släpptes ca 2005 så gästas nya Addiction av Fabolous och dessutom av Cassie. Den har väl inte riktigt vad som krävs för en singel, och just detta verkar ju vara Ryan Leslies brist. Han spottar ur sig bra och välproducerade låtar men det har varit väldigt få som stuckit ut tillräckligt för att han ska kunna ta upp kampen med de riktigt stora hitproducenterna inom genren. Me & U och The Way That You Move Girl är på rak arm de enda låtar av R-Les jag kan komma på som har DET. Samtidigt faller Ryan sällan ifrån och gör dåliga låtar utan det finns alltid en viss klass i det material som han lämnar ifrån sig. Just därför tror jag att vi har en riktigt stark fullängdare att vänta i slutet av sommaren även om de singlar som släpps fram till dess inte riktigt når till himlen.

På tal om vad som fått Ryan Leslie att skjuta fram sitt släpp till augusti istället för juni kan man ana att det till viss del är den tuffa konkurrensen i sommar som skrämmer. Det släpps ju en hel del intressant R&B i sommar eller vad sägs om Usher, Lloyd, Sean Garrett, Ashanti, R Kelly, Monica, Ne-Yo och Akon. Nåja, någon eller några av dem kommer säkert också att skjuta upp sina projekt men drömma går ju an.

Här är iallafall Addiction:

Ryan Leslie - Addiction

Ibland finns det positiva aspekter med att gränserna mellan hiphop och R&B håller på att suddas ut. T ex nu när jag vill posta lite om Lil Wayne trots att jag egentligen uteslutande ska skriva om R&B. Men va fan, killen sjunger ju mer än han rappar nuförtiden och produktionerna är mestadels ganska softa så varför inte.

Som om inte Lollipop redan var en av årets låtar så kommer nu remixen med Kanye West och av alla varianter som cirkulerar på nätet så är detta den bästa och den enda officiella.

Lil Wayne är förresten lite av ett mysterium för mig. I flera år stod jag inte ut med honom. Sedan över en natt bara vände min åsikt. Och så verkar det vara överallt för inte fan var han i närheten så hypad för fem år sedan som han är nu. För min del vill jag minnas att den första gången jag fick upp ögonen för att Wayne är en bra rappare var på Bobby Valentinos remix till Tell Me. Kort därefter dök Tha Carter II upp och jag var såld.

Nåja, enough said. Lyssna på remix-versionen till vad som ser ut att bli den tidiga sommarens stora plåga. Kanye West verkar förresten ha upptäckt vocodern. Det här är andra gången på ett par veckor som han lägger autotunade verser.

Lil Wayne featuring Kanye West & Static- Lollipop (Remix)

En sak jag ofta funderar över, särskilt när jag då och då organiserar bland min ganska stora skivsamling, är vad som hände med en massa olika artister som jag genom året gillat eller rent av älskat. Vissa släpper 3-4-5 skivor för att sedan bara gå upp i rök medan andra bara släpper en riktigt grym platta och sedan inte ett livstecken. Samtidigt som alla skivbolag i världen säkert letar efter nästa halvbegåvning med vocoder och catchiga refränger så finns det ju uppenbarligen sådana som faktiskt borde få en chans till. Denna blogg skapades delvis för att hylla och lyfta fram det förflutna också och just idag ger jag lite solsken på de som bara fallit i glömska.




Silk inledde med klassikern Freak Me och plattan Lose Control och släppte sedan ett gäng skivor av skiftande kvalitet. Häromåret sades ett par av medlemmarna ha startat en ny "supergrupp" (nåja) tillsammans med bl a medlemmar ur Blackstreet och Az Yet. Men av detta projekt har man heller inte hört något på ett bra tag. Så jag ser det vädligt befogat att undra var de här snubbarna är. När Silk var som bäst gjorde de smörsoul som rörde vid himlen. Så här kunde det låta när de sjöng om det klassiska temat, killar som varnar tjejen för hennes kompisars ondskefulla intentioner:

Silk - Baby Check Your Friend





Dave Hollister var den bäste sångare som någonsin var medlem i Teddy Rileys ambitiösa projekt Blackstreet. Han var också en av de mer kortlivade och försvann ut redan efter första plattan. Detta satte dock inte stopp för killen som är kusin till Jodeci-bröderna K-ci & Jojo Hailey. Istället släppte han på egen hand inte mindre än fem skivor. De två första var stundtals riktigt, riktigt bra.

Från första plattan fanns framförallt en låt som jag fastnade för redan från början och som än idag är så bra att den tål att spelas igen och igen. Låten heter My Favourite Girl och mannen bakom den är P Diddys låtskrivarpartner Stevie J. Dilemmat är att den även fanns med som remixad bonuslåt i slutet av plattan, då signerad Tim & Bob. Och nu hade jag bara tänkt posta en låt per artist här men jag kan helt enkelt inte avgöra vilken version som är bäst så här har ni båda:

Dave Hollister - My Favourite Girl

Dave Hollister - I'm Sorry (My Favourite Girl Remix)





En kille nästan ingen verkar ha hört talas om är Sam Salter. Och inget konstigt med det egentligen. Sam släppte sin debutskiva 1997 och fick sedan se uppföljaren skjutas upp ett antal gånger innan den plötsligt bara togs bort från release-schemat och en del av låtarna gavs istället bort till bl a Boyz II Men och Sisqo.

Sams första skiva var av sådan art att jag där och då tyckte det var bland det bästa jag hört. Och även om åren fått mig att tona ned den åsikten något så kvarstår faktumet att jag kan spela igenom skivan utan särskilt många skipp. Framförallt imponerar balladerna, som är av den sort Babyface brukade ha patent på. Och en kul parentes är att killen som alla vill jobba med år 2008, Tricky Stewart, är mannen bakom det mesta på Sam Salters debutskiva It's On Tonight.

Efter att i flera år ägnat sig åt att skriva och köra åt andra dök det förra året efter många år i tystnad upp ett par låtar på nätet och det ryktas om att Sam Salter äntligen kommer att släppa nyt material och att skivan ifråga ska heta Strictly For Da Bedroom. Och även om det är extremt töntigt att det här årtusendet använda "Da" istället för "The" i titlar så hoppas jag och tror på Sam Salter. Låten jag valt är från skivan som aldrig kom, Little Black Book.

Sam Salter - Your Side Of The Bed

Det finns en massa kandidater när jag ska välja min favoritsoulröst bland nu aktiva artister. Men Charlie Wilson är åtminstone av de mest aktuella för ett sådant epitet. Hans stämma har knappast blivit sämre trots ett långt (och ganska hårt) liv. Tvärtom betraktar jag Charlie Wilson som en mycket bättre sångare idag än vad han var under Gap Band-tiden. Och även om förra skivan aldrig riktigt levde upp till de förväntningar jag hade så fick vi åtminstone ett par riktigt sköna slow jams och det var synd att inte R Kelly fick ligga bakom mer på den skivan. Då hade saker och ting kunnat bli riktigt bra.

Men men, nu är Uncle Charlie tillbaka och det på allvar. Först blessade han Snoops platta med gästspelet på den fantastiska Can't Say Goodbye, sedan släppte han en omgjord och kraftigt förbättrad version på förra årets Supa Sexy. Och nu kommer alltså nästa låt, Jump In. Låten i sig är väl som det mesta annat som Underdogs skrivit, men när Charlie Wilson lagt sin gyllene stämma över denna enkla, snygga melodi så blir låten till en av årets hittills bästa.

Snälla Charlie, hoppa inte!






PS Måste förstås posta tre år gamla Magic som ett bevis för hur bra det blir när två av världens främsta jobbar ihop.

Charlie Wilson - Magic

Charlie Wilson - Jump In

En fördom som länge levt kvar hos mig är att engelsk R&B suger. Visst, genom åren har det dykt upp undantag som Craig David, Lynden David Hall och förra årets underskattade debutant, Nathan.

Jay Sean är ännu ett av dessa undantag och frågan är om det inte en gång för alla är dags att skrota mina fördomar. Brittisk R&B har vuxit upp och behöver knappast längre skämmas för sig. Det lilla jag hört med Jay Sean hittills visar också att den här killen vilken dag som helst hade kunnat göra upp med sina kollegor på andra sidan Atlanten om topplisteplaceringarna.

Tråkigt nog hann jag aldrig få tag på Jays nya skiva My Own Way, eftersom den släpps först nästa vecka, så det blir till att beställa från nån nätbutik.

Hans nya singel Maybe finns dock ute för att njuta av slappa försommardagar till. Det är en svängig och soft historia som för tankarna till landsmannen Craig David. Dock hoppas jag att Jay Sean vågar visa lite mer av sina indiska rötter på resten av skivan. De äldre spår jag hört från honom lånar lite influenser från Indien och föreningen R&B och indisk musik känns fräsch och inte helt tokig faktiskt.

Anyway, här är Maybe:

Jay Sean - Maybe

Ja, nu börjar det närma sig release för en av årets absoluta höjdpunkter inom R&B. Ushers femte platta Here I Stand finns ute i butik den 28 maj och är det något som är säkert så är det att den kommer att leverera. Jag menar, man har hört en hel del spår nu och det allra mesta är riktigt bra. Remixen till In This Club har nästan spelats sönder i min iPod på sistone och originalet är detta årets mest spelade låt i min värld. Och då har jag inte ens nämnt de två låtar som enligt uppgift är signerade The-Dream och Tricky Stewart. Den ena, Moving Mountains, läckte för ett tag sedan och ryktas vara nästa singel. Den andra dök upp så sent som igår och är ännu bättre. Den heter Trading Places och låter som något som skulle kunna ha varit med på The-Dreams magiska debutskiva som kom i julas.

Tråkigt nog har också den första mindre bra låten från skivan dykt upp på nätet idag. This Ain't Sex är inte så jävla kul. Nåja, döm själv:

Usher - Trading Places

Usher - This Ain't Sex


Edit: Jag var bara tvungen att adda två låtar till. Echo finns inte med på Here I Stand, om man ska lita på den tracklist som cirkulerat de senaste dagarna. Låten är en typsik Bryan-Michael Cox-låt och även om den inte matchar ex Trading Places, hade jag gärna haft den med på skivan istället för en trist historia som ovan postade This Ain't Sex.

Best Thing lär dock vara med på albumet även om det verkar som att tidigare info om att Jay-Z medverkar på låten, är falskt.

Usher - Echo
Usher - Best Thing


Här är för övrigt den låtlista som verkar vara officiell:

01 Forever Young    Producerad av J Lack
02 Love in this Club    Producerad av Polow Da Don
03 This Ain't Sex    Producerad av Jazze Pha & Tricky Stewart co-producerad av The-Dream
04 Trading Places     Producerad av L.O.S
05 Moving Mountains    Producerad av Tricky & The-Dream
06 What's Your Name?    Producerad av Will.i.am
07 Prayer for You (Interlude)   
08 Something Special    Producerad av Jermaine Dupri
09 Love You Gently    Producerad av Dre & Vidal
10 Best Thing    Producerad av Jermaine Dupri
11 Before I Met You    Producerad av Bryan-Michael Cox
12 His Mistakes    Producerad av Stargate co-producerad av Ne-Yo
13 Appetite    Producerad av Danja
14 What's a Man to Do?    Producerad av Stargate
15 Revolver    Producerad av Prettiboyfresh
16 Lifetime    Producerad av J Lack
17 Love in this Club (Part II)    Producerad av Soundz
18 Here I Stand    Producerad av Dre & Vidal