rubionomore

Genom åren finns det få artister jag lyssnat så mycket på som Joe. Hans första skiva Everything är väl sådär, men All That I Am, My Name Is Joe och Better Days är tre av de bästa skivor jag överhuvudtaget äger. Det fanns en tid då Joe inte kunde göra något fel. Men redan med And Then märktes det att han tappat spåret lite. Så fort Joe tog in allt för många utomstående låtskrivare och producenter så fick kvaliteten lida. På Ain't Nothing Like Me var det lite samma sak. Talande för dessa båda skivor har varit att de låtar Joe själv legat bakom också varit de bästa. Han har alltså inte tappat förmågan att skriva en bra låt om man nu någonsin tvivlat (och det har man).

På skivan Joe Thomas, New Man som släpps i dagarna, har Joe själv inte ens varit med och skrivit en textrad, utan helt lagt ansvaret i andras händer. Med tanke på att han för första gången är fri från ett stort skivbolag så skulle man kanske tro annorlunda, att han själv tagit mer kontroll. Det enda kända namn Joe jobbat med på skivan är Bryan-Michael Cox, som ligger bakom By Any Means, We Need To Roll, Man In Your Life (jag har tidigare hört att det skulle vara Polow Da Don som gjort denna, men det stämmer alltså inte) och I Won't Let Him Hurt You.  I övrigt är det mest nya bekantskaper för min del och den enda låten som verkligen imponerar på mig är Heart Behind My Eyes.

Det som trots allt får mig att ha kvar hopp om Joe inför framtiden är de fem snippets som han låtit lägga sist på skivan och som är en slags fingervisning om hur hans nästa skiva kommer att låta. I skivans texthäfte finns följande info om den skivan: Den ska heta Signature. Den kommer ut den 10:e februari 2009. Samtliga låtar kommer att vara ballader skrivna, producerade och framförda av Joe själv. Jag längtar redan efter att få höra resultatet.

Här är några låtar jag gillade från New Man samt två av provsmaken inför kommande Signature:

Joe - I Won't Let Him Hurt You

Joe - Heart Behind My Eyes

Joe - I Will Again (enbart på den brittiska/europeiska versionen av skivan)

Joe - Friends Don't Let Friends

Joe - Magic

Få artister som dykt upp de senaste 3-4 åren har så stor potential som Trey Songz. I mitt tycke är han t ex ljusår bättre än Chris Brown. Men Trey Songz har hittills inte riktigt fått till det på skiva och det handlar som bekant inte bara om talang och sångröst utan om att leverera. Därför har jag, och många med mig, förväntningar på att Trey får utlopp för sin enorma talang och släpper en fulländad skiva nu i höst. Medan vi väntar på READY! som skivan ryktas heta, så får vi nöja oss med Trey Songz egna små versioner på låtar andra redan gjort. Och han gör det fruktansvärt övertygande. Förutom R Kelly är Trey den ende R&B-sångaren jag vet som verkligen behärskar att lägga R&B-verser i en raplåt utan att det låter helt malplacerat. Faktum är att den här stilen klär honom riktigt väl. Det är inte utan att man är nyfiken på hur t ex T.I:s nya album skulle låta om Trey Songz fick spela in det istället.

Trey Songz - Live Your Life

Trey Songz - Love Lockdown

Trey Songz - Misunderstood

Trey Songz - Swagga Like Songz

Trey Songz - Whatever You Like

Som jag skrev häromdagen så hade jag stora förväntningar på Jennifer Hudsons debutalbum. Och även om hon inte riktigt når dig jag önskat och även om ljudbilden egentligen inte alltid passar hennes röstresurser så innehåller skivan ett antal låtar av riktigt hög kvalitet. Framförallt är det en låt som imponerar starkt på mig. Det är Polow Da Don som fortsätter med att droppa högkvalitativ R&B i låten My Heart. Få producenter har en sån förmåga som Polow att med enkla medel lyfta ganska simpla låtar till renodlade mästerverk. Jag är mäkta imponerad av den mannens fingertoppskänsla.

En av få låtar på skivan där Jennifer får visa vilken suverän sångerska hon trots allt är, är Invisible, som  är skriven och producerad av Underdogs-kollektivet. Dessutom är det också en riktigt bra låt, med en refräng som verkligen lyfter.

Jennifer Hudson - My Heart

Jennifer Hudson - Invisible

Enligt mitt sätt att se det är Jennifer Hudson det bästa som någonsin kommit ur en dokusåpa från TV. Tjejen har en sångröst som kan spränga berg och till skillnad från många som är duktiga på att waila så går hennes röst genom ytan och in i hjärttrakten. Dessutom har Jennifer redan bevisat att hon förutom sjunga kan agera framför kameran, genom att få en Oscar för sin roll i Dreamgirls för något år sedan.

Jag är en sådan person som har lätt att bygga upp alldeles för stora förväntningar. Och ända sedan jag hörde Jennifer Hudson första gången har mina förväntningar byggts på. Inte så att jag tror på någon klassiker när hennes självbetitlade debut kommer ut i dagarna, men jag förväntar mig att hon levererar ett album med bra låtar och med sång som knäcker.

När jag först läste att Jennifer slagit sig ihop med T-Pain, The-Dream, Ludacris och Timbaland så fick jag lite dåliga vibbar. Jag gillar verkligen dessa artister/producenter,  men naturligt starka röster ska inte autotunas eller gömmas bakom en massa poppiga produktioner. När jag däremot nu hört T-Pain-låten så känner jag mig helt lugn. What's Wrong (Go Away) är en riktigt vacker ballad och kombinationen T-Pain/Jennifer Hudson känns hur naturlig som helst. Dock lyfter den kanske inte riktigt så i refrängen som man hoppas på. Men What's Wrong ger mig fortsatt hopp iallafall.

Jennifer Hudson & T-Pain - What's Wrong (Go Away)

Det är lätt att avfärda 21-åriga Jazmine Sullivan som en amerikansk variant av Amy Winehouse. Jag gjorde så i början. När man dagligen överöses av ny musik är det så lätt att göra det enkelt för sig och bara placera in artister/låtar i fack. Men när nu Jazmines platta dykt upp så bestämde jag mig för att ge henne en chans till. Och det är svårt att inte tycka om Fearless, som skivan heter. Låtarna håller en jämn och ganska hög standard. Jag kunde bara önska att det fanns fler låtar som verkligen stack ut och inte bara gömde sig bakom det totalt sett väldigt vällåtande albumet. Precis som Amy Winehouse använder sig Jazmine Sullivan av Salaam Remi som skivans huvudproducent och likheter finns givetvis. Det är också Salaam Remi som gjort skivans i särklass bästa spår i mina öron, Lions, Tigers, Bears.

Fearless är helt klart värd att kolla upp och det är en riktigt skön höstskiva

Jazmine Sullivan - Lions, Tigers, Bears

T-Pains nya album Thr33 Ringz har ju som bekant blivit flyttat från 30 september, vidare till 28 oktober och nu är det tänkt att släppas 11 november. Med tanke på att Can't Believe It går bra på Billboard-listan och att de nu släpper en låt som i mina öron låter som en klockren listetta så borde skivbolaget verkligen försöka få ut skivan. Det gäller ju som bekant att smida medan järnet är varmt.

Chopped & Screwed är, som titeln skvallrar om, inte särskilt nyskapande. Både autotune-sång och chop&screw-effekter är något som vi borde ha tröttnat på för länge sedan. Men T-Pain har en fantastisk förmåga att skapa låtar som verkligen ligger och balanserar på rätt sida av gränsen för vad som är grymt istället för irriterande.

Nu längtar jag verkligen tills vi får höra resten av skivan. Ända sedan BET Awards då T-Pain gav oss en liten preview på låten Ringleader Man, har jag längtat efter mer.

T-Pain Ft Ludacris - Chopped & Screwed

Ibland är gränsen som bekant hårfin mellan galenskap och genialitet. Likaså är gränsen mellan olika musikgenrer ibland både hårfin och helt hopplös att fastställa. Om Kanye West inte var världens mest framgångsrike rappare, skulle då Love Lockdown betraktas som en raplåt? Skulle radio ens spela en så udda låt och skulle jag hylla den om det istället var nån okänd snubbe från ingenstans som gjort den?

Svar på de här frågorna finns givetvis inte, eftersom det ligger i hypotesernas natur att vara just obesvarade frågor. I vilket fall så anser jag att Kanyes nya singel har mer på denna sida att göra än på en rap-blogg. Inte för att jag på något sätt kan genre-definiera den på ett enkelt sätt, men jag vill ju bara få möjlighet att berätta hur mycket jag gillar den här låten.

Kanye West går verkligen sin egen väg ännu en gång och det ska han ha en eloge för. Ingen annan rappare på hans nivå skulle våga, vilja eller ens fundera på att spela in Love Lockdown och än mindre att släppa den som förstasingel till sin kommande skiva. Men att gå sin egen väg är samtidigt inte skäl nog att hylla någon. Ibland förväxlar vi innovation med genialitet. För att det innovativa ska kunna kopplas samman med det geniala måste förändringen vara till det bättre och de nya dörrar som slås in måste vara av godo. Love Lockdown behövde ett par lyssningar för att jag ens skulle kunna lyssna på den ordentligt. Jag beövde vänja mig. Jag behövde stänga av förväntningarna på hur en ny Kanye West-singel ska låta.

Men när mitt filter av förväntningar kopplats bort stod jag redo att höra en av de bästa låtar jag hört på flera månader. Love Lockdown är helt oemotståndlig. När refrängen med sina trummor kommer in så bara studsar jag runt hemma i lägenheten. Ja, jag börjar mer och mer acceptera att Kanye West snöat in på Vocoder-sång och om allt vill sig väl så kan nya skivan 808's & Heartbreak bli riktigt bra. Dock hoppas jag att han inte helt överger rappandet till förmån för vocoder-sången, då jag har svårt att se någon annan än T-Pain bygga hela sin karriär på detta sätt att uttrycka sig.

Kanye West - Love Lockdown

Det har blivit många, långa arbetsdagar på sistone utan musik och i sådana stunder är det lätt hänt att man fastnar nynnande på ex Kardinal Offishall-låten Dangerous, eller som de senaste dagarna, då Akons New Kids On The Block-samarbete Put It On My Tab studsat runt som en aldrig avstannande studsboll i mitt huvud. Det som är typiskt för just Akons musik är att det alltid är just refrängerna man går och nynnar på, i oändlighet. Samma rader, om och om och om igen. Nu är det dags för ytterligare en i raden av alla sköna gästframträdanden från Akons sida. Jag har ingen aning om denna låten är tänkt att hamna på någons album i slutändan, men det är iallafall Flo Rida som står för rappen och Akon för refrängen. Låten heter Guarantee och det skulle inte förvåna om den snart är sönderspelad av radio. Tills dess kommer jag att gå och småsjunga på den.

Flo Rida Ft Akon - Guarantee

New Kids On The Block Ft Akon - Put It On My Tab

Gaphalsen DJ Khaled är tillbaka med nytt album och denna gången ska det skriaks "We Global" i varje låt. Det är ju egentligen en renodlad hiphop-platta men ett spår finns med viss R&B-koppling. Trey Songz äger låten fullständigt och det känns lite synd att det är triste Ray J och inte t ex R Kelly som får sista versen här. Ray J känns verkligen platt i sammanhanget och Fat Joe har ju aldrig heller varit någon av mina favoriter.

We Global är proddad av The Runners och är riktigt skön. Det skulle kunna vara en riktigt skön sommardänga att pumpa i bilen med rutorna nedfällda om den bara hunnit komma tre månader tidigare. Men men, att den kommer nu när mörkret är på väg gör ju knappast låten mindre behövd. Nu vill jag bara ha en version där Trey sköter hela låten ensam så är jag nöjd.

Trey Songz Ft Fat Joe & Ray J - We Global

Ne-Yo har alltid varit en stark låtskrivare och bra på att släppa enstaka singlar av högsta klass. Han är i grunden den av dagens unga R&B-artister som har i särklass störst potential med tanke på att han faktiskt kan skriva och producera på nivå med de allra bästa.

Trots detta har Ne-Yo på två försök aldrig lyckats nå högre än mediokert med sina fullängdare. Första plattan var otroligt hypad tack vare So Sick, men albumet var i sin helhet det årets stora besvikelse. Because Of You var lika seg och med tanke på att jag inte alls gillade förstasingeln Closer så var mina förväntningar ganska låga på Year Of The Gentleman.

Med tanke på dessa lågt ställda förväntningar måste jag säga att jag är överrumplad. Inte för att Ne-Yo gör något mästerverk denna gången heller, men jag tycker personligen att det är hans starkaste och hittills jämnaste platta och jag har valt ut två av mina nyvunna favoriter som får representera varför Ne-Yo pltösigt vuxit ett snäpp i mina öron.

Ne-Yo - Lie To Me

Ne-Yo - Mad

TIll att börja med vill jag be om ursäkt för att jag inte varit särskilt aktiv de senaste dagarna. Det är lite mycket just nu, både yrkesmässigt och privat (på ett positivt sätt dock) men jag ska försöka uppdatera med ny musik iallafall 1-2 ggr per vecka.

Ca två veckor återstår innan vi får höra Joes nya album New Man och i takt med att skivan närmar sig så dyker allt bättre låtar upp. Start Over Again har funnits ute någon vecka nu och i dagarna läckte även Man In Your Life. Ingen av låtarna är något mästerverk men ger iallafall gott hopp om ännu en stark skiva från en av mina absoluta favoriter.

Joe - Start Over Again

Joe - Man In Your Life